Om attityden inom FM för 18 år sedan. Någon som känner igen sig idag?

Eftersom jag börjar bli så gammal att jag kan börja pipa likt äldre män före mig så vill jag passa på att göra det ikväll.

Jag minns när jag gjorde GU. Ni vet...på den tiden när iaf inte ALLT var jättefarligt...Utom kriget. Kriget var farligt. Därför la vi så mycket energi vi kunde på att lära oss så mycket om kriget vi bara kunde. Faktiskt jobbade vi ibland dygnet runt - för att inte missa så mycket som EN minut kunskap när vi övade oss i hur vi skulle överleva det stora farliga kriget. För överleva skulle vi, dog vi så var det på grund av otur eller för att vi inte lyssnat på våra instruktörer tillräckligt noga. Därom fanns ingen tvekan!
Eftersom vi ansträngde oss så hårt för att försöka bli bra på att kriga så hade vi inte så mycket energi över till att oroa oss för sånt som man egentligen redan kunde/skulle kunna som 19-åring.

Att kunna hantera en vanlig morakniv och yxa samt såg ansågs vara något man redan skulle kunna. Gjorde man bort sig så skrattade kamraterna åt en, och man plåstrade i tysthet om tummen med ett snabbförband (plåster) ur plutonsapoteket. I värsta fall (om skadan var tillräckligt stor) så kom kamraterna och hjälpte till, och man fick ett stygn eller två på det lokala sjukhuset av en söt sjuksyster samt en sjukgrupp att vila upp sig i innan man fick vara med igen. Svårare var det inte. Man gjorde YTTERST sällan bort sig på samma sätt igen.

Flera av oss hade B-körkort. Vi hade kört upp för en argsint civil kontrollant redan, och kunde alltså utan vidare betros med att faktiskt få en vidare utbildning i fordonskunskap - till exempel bandvagn, stridsfordon eller stridsvagn! Så kallade "vanliga fordon" (som man redan fick köra med ett civilt B-körkort) lades det ingen tid på att utbilda oss i. Varför då? Vi hade redan civil behörighet!? Varför underkänna den? Vi var ju inte här för att bli underkända/godkända som förare - utan att lära oss överleva kriget!
Dock är fordonshantering med hormonella 19-åringar av manligt kön (JA! Dom med snopp!) en rätt farlig affär. Inte när dom kör bandvagn eller stridsvagn - utan när dom förflyttar sig på vanlig.jävla.väg.i.vanligt.jävla.fordon. Det vet alla. När jag gjorde GU så löste man just detta problem genom att sätta alla oss som hade ett B-körkort i en sal och låta det läskigaste befälet berätta för oss att OM vi vågade buckla någon av HANS bilar så skulle vi få med honom att göra. Personligen. Vi fattade. Nog buskörde vi med kronans bilar, men vetskapen om att HAN skulle prata med oss om det gick åt helvete satte lite försiktighet i vårt bus. Det räckte.

Även hos oss så fjollades det en hel del. En kompis var vegetarian. Han ihärdade i detta även fast han i stort sett levde på bröd, potatis och varma koppen-soppor under övningarna. Han skrattade (och vi också) om att han var "undernärd". Det var inget krav att äta upp tilldelad mat. Ingen funderade två gånger över detta. Kronan hade ju tydligen gått å köpt "varma koppen" åt honom. Detta ansågs speciellt.

Visst fanns det korkade regler även då. EN (riktigt korkad-) regel sa att jag och mina soldater skulle ha stålhättade skor på oss när vi hanterade stridsfordon och stridsvagnar. Den regeln skötte våra befäl på ett utmärkt sätt. Dom delade ut skorna (något civilt skit med dragkedja) och nämnde det aldrig mera. Mina stålhättor lämnades tillbaka till förrådet oanvända. För de som inte vet så är det obra att få en 62 ton stridsvagn på tårna. Har du inga stålhättor så får du i bästa fall kross-skador. Har du stålhättor har du inga tår/främre del av fot kvar alls. Dessutom är risken för köldskador (jag gjorde min GU i Boden) typ 2000% högre i stålhättor. You do the math.

Men dessa korkade regler och fjoll utgjorde en ganska liten del av vår tillvaro. Vi slet och stretade mot samma mål allihop. Givetvis var målet MUCK, men samtidigt fanns det en gemensam känsla av att vi skulle lära oss överleva det stora farliga kriget. Vi visste att detta var grundkursen i överlevnad. Vi fokuserade på det.

Jag saknar min gamla FM.