http://www.dn.se/nyheter/varlden/hultqvist-rysk-oberaknelighet-kraver-starkt-forsvar/
Det är inte första gången (och säkert inte sista) som svenska politiker uttrycker sig kring den, för dem, så "oberäkneliga" grannen i öster. Jag vill hävda att Ryssland idag är betydligt lättare att förstå sig på än på många år. Dock krävs det att man känner till en del grundfakta och accepterar att rysk utrikespolitik inte alltid har intressen som sammanfaller med våra egna eller resten av världen öht.
Inledningsvis kommer jag här att prata om det som jag kallar för "målbild". För alla militärer som läser detta är det ett självklart uttryck, så jag ska inte dröja mig alltför länge vid dess betydelse eller hur den skapas. Därefter kommer jag att presentera den målbild jag tycker mig ha uppfattat att Ryssland nu jobbar mot och slutligen kommer jag att sätta detta i samband med den historiska utvecklingen som Ryssland har haft under de sista 100 åren och sätta detta i en modern kontext.
Givetvis är detta mina egna tankar. Det bygger på vad jag själv lärt mig genom mitt jobb som historiker och genom att läsa vanliga dagstidningar. Min spåkula är inte bättre än någon annans.
Målbild
En målbild är helt enkelt den vision man har kring hur läget skall se ut när uppgiften är löst. En målbild kan vara stor eller liten. Taktisk eller strategisk. Ett exempel från infanteriets taktiska målbilder skulle kunna vara att "När gruppen ordnat förläggningen så ska vi kunna vila i x antal timmar för att sedan kunna påbörja marsch med 60 minuters beredskap". Strategiskt blir det större, och tar längre tid. En målbild kan mycket väl sträcka sig över tidsperioder på minst 10 år, ibland längre. Ett exempel skulle kunna vara: "Inom 10 år har vi upprättat en för båda länder viktig ekonomisk länk mellan oss och X-land gällande import av Y och export av Z".
Svenska militärer är ganska duktiga på målbilder, beslut i stort och genomförandeidéer. Det är tydligt att iaf ryska politiker är det också. Skillnaden mellan rysk och svensk politisk planering och skapande av målbilder är dock påtaglig om man ser till nutidshistoria (1900-dags dato). I våra ögon är det inte alltid lätt att förstå varför Ryssland beter sig som dom gör i en given situation - jag menar att det beror på att vi inte förstår att tänka oss in i den ryska strategiska målbilden och inte förstår vad den bygger på. Vi har också väldigt svårt att hänga med i de långa tidsrymderna som Ryssland planerar i. Vi spelar gärna schack på tid. Ryssland är mästare på korrespondensschack. Detta är ett försök att reda ut några delar i detta pussel.
Den ryska målbilden
Först och främst vill jag hävda att Ryssland efter 2008 leds på ett pragmatiskt sätt som liknar åren innan 1985. Jag räknar inte tiden från 1990-2008 som tillräckligt stabil i Ryssland för att kunna prata om mer än ad hoc lösningar. Pragmatismen tar sig flera olika uttryck, men i grund och botten så innebär det att landets politik är inriktat mot en målbild och att tidsperspektivet är långt - 10-20 år.
Den strategiska målbilden som jag uppfattar att Ryssland har just nu innehåller;
1. En vilja till geografisk/strategisk buffert mellan Ryssland självt och det som man uppfattar som ett hot/utmaning (NATO).
2. Ett återtagande av den gamla stor-/supermaktsstatusen (militär/politisk/ekonomisk).
Varför denna målbild?
Jag menar att den första delen i denna målbild bygger på ett alltför ofta av oss i väst bortglömt kapitel i den ryska historien, det faktum att västra Ryssland skövlades under invasionen 1941-45. Dåvarande Sovjetunionen förlorade otvivelaktigt flest människoliv/land under kriget. Detta är något som berörde i stort sett varenda familj i dagens Ryssland. Minnet av denna katastrof hålls också levande genom undervisningen i skolorna, parader mm. Min poäng är att för Ryssar idag så är invasionen och slakten under WW2 fortfarande levande. Det finns en anledning till varför fienden i Ukraina idag beskrivs som "fascister" även om den består av en ack så heterogen skara krigare.
Under tiden efter kriget var en av Stalins uttalade mål att skapa sig en buffertzon av lydstater mellan Ryssland och Tyskland. Tyskland hade ju då inom tämligen kort tid invaderat Ryssland/Sovjet två gånger, och man ville tvivelsutan skaffa sig någon form av garanti för att slippa gång nummer tre. WW2 slutade ju som bekant med att östblocket blev just den skyddande mur som Stalin efterlyste. Efter 1990 fanns inte den muren längre, och NATO fick snabbt nya medlemsstater alldeles inpå knuten till Ryssland.
Att vilja återta i alla fall sekundärt inflytande över dessa buffertstater ligger alltså högt upp på önskelistan i Kreml idag. Kan man i alla fall hindra att fler länder går med i NATO så är det en klar vinst, och något att arbeta strategiskt för.
Del två av denna målbild är både enklare och svårare att förstå. Ryssland kände sig helt enkelt förödmjukat under 1990-talets kaos och ekonomiska kris. Från att ha varit en av två supermakter med kärnvapen, toppmoderna rymdfärjor etc hamnade man i en "Mad-Max värld" av maffia, fallande rubel och en president som utlandet skrattade åt när han trillade runt i talarstolen. Om man, som många av mina kollegor gärna vill göra, drar ett genusperspektiv på landet Rysslands självbild så hamnar man i typiska manliga drag. Stort, starkt, farligt, mäktigt etc. Samma radda adjektiv återkommer när ryssarna själva beskriver den politiska ledning de vill ha.
Som svensk i modern tid blir dessa kvaliteter hos en ledare ganska löjliga, men vi har å andra sidan en helt annan diskurs i Sverige (jämför modern vs postmodern). Undra på att vi inte förstår varandra!?
Det var den emotionella delen av förklaringen - den är som sagt både lätt och svår att förstå som utomstående. Den mer materiella delen av förklaringen är att Ryssland är ett stort land, och rent ekonomiskt måste ett stort land kunna sysselsätta sin arbetskraft på något sätt. Att återgå till 80% jordbruk är uteslutet, speciellt då den Sovjetiska/Ryska skolan har specialiserat sig på att pressa folk genom diverse ingenjörsutbildningar. Man måste helt enkelt klamra sig fast vid att fortsätta vara ett högindustrialiserat land. För att kunna klara konkurrensen utifrån måste man bli minst lika bra, helst bättre, än ex vis Europa/Indien/USA mm. Då är man en industriell stormakt igen. Failure is not an option helt enkelt. Vapenteknologin ligger högt upp på listan här.
Under tiden efter kriget var en av Stalins uttalade mål att skapa sig en buffertzon av lydstater mellan Ryssland och Tyskland. Tyskland hade ju då inom tämligen kort tid invaderat Ryssland/Sovjet två gånger, och man ville tvivelsutan skaffa sig någon form av garanti för att slippa gång nummer tre. WW2 slutade ju som bekant med att östblocket blev just den skyddande mur som Stalin efterlyste. Efter 1990 fanns inte den muren längre, och NATO fick snabbt nya medlemsstater alldeles inpå knuten till Ryssland.
Att vilja återta i alla fall sekundärt inflytande över dessa buffertstater ligger alltså högt upp på önskelistan i Kreml idag. Kan man i alla fall hindra att fler länder går med i NATO så är det en klar vinst, och något att arbeta strategiskt för.
Del två av denna målbild är både enklare och svårare att förstå. Ryssland kände sig helt enkelt förödmjukat under 1990-talets kaos och ekonomiska kris. Från att ha varit en av två supermakter med kärnvapen, toppmoderna rymdfärjor etc hamnade man i en "Mad-Max värld" av maffia, fallande rubel och en president som utlandet skrattade åt när han trillade runt i talarstolen. Om man, som många av mina kollegor gärna vill göra, drar ett genusperspektiv på landet Rysslands självbild så hamnar man i typiska manliga drag. Stort, starkt, farligt, mäktigt etc. Samma radda adjektiv återkommer när ryssarna själva beskriver den politiska ledning de vill ha.
Som svensk i modern tid blir dessa kvaliteter hos en ledare ganska löjliga, men vi har å andra sidan en helt annan diskurs i Sverige (jämför modern vs postmodern). Undra på att vi inte förstår varandra!?
Det var den emotionella delen av förklaringen - den är som sagt både lätt och svår att förstå som utomstående. Den mer materiella delen av förklaringen är att Ryssland är ett stort land, och rent ekonomiskt måste ett stort land kunna sysselsätta sin arbetskraft på något sätt. Att återgå till 80% jordbruk är uteslutet, speciellt då den Sovjetiska/Ryska skolan har specialiserat sig på att pressa folk genom diverse ingenjörsutbildningar. Man måste helt enkelt klamra sig fast vid att fortsätta vara ett högindustrialiserat land. För att kunna klara konkurrensen utifrån måste man bli minst lika bra, helst bättre, än ex vis Europa/Indien/USA mm. Då är man en industriell stormakt igen. Failure is not an option helt enkelt. Vapenteknologin ligger högt upp på listan här.
Genomförandeidé
Om man nu accepterar de saker och förhållanden jag nyss radat upp infaller sig frågan snabbt: Hur löser vi uppgiften att verkställa målbilden?
Putin har valt en beprövad väg genom att vända sig till de nationalistiska grundreglerna i sin polemik. Fördelen med nationalism är att den är som att köpa ett happy meal på McDonalds. Det går snabbt att få effekt, effekten blir hög (men kortvarig - påfyllnad krävs fort), och det är relativt billigt till att börja med. Ett av nationalismens grundläggande faktorer är att den är exkluderande. Det är "VI" mot "DOM". I Ryssland är detta vi och dom enkla saker att definiera. Antingen är man "storryss" eller så är man inte det. Dessutom finns NATO med på bakgården och gör definitionen ännu enklare.
I Rysslands fall har man (tillsammans med ekonomiska behov - se ovan med alla ingenjörer etc) valt nästa klassiska steg i nationalismen. Man rustar upp sin krigsmakt oavsett vad det kräver. I och med fallande oljepriser har detta nu blivit en dyrare affär än Putin skulle velat. Putin har har å andra sidan jobbat hårt med de nationalistiska argumenten sedan 2008 - och ryssen på gatan verkar trots allt godkänna att man tar pengar från vård/skola för krigsmaktens behov.
Som en direkt följd av målbild del 1 och del 2 följer så Ukraina nu (väpnad konflikt enligt "ny" metod) samt bortrövandet av tjänstemän från grannländer i samband med Obamas besök i landet. Man expanderar helt enkelt.
Det är här som nationalismens happy meal börjar ta ut sin rätt och bli ett problem. I Rysslands läge är det svårt att fortsätta vara nationalistisk utan att så att säga löpa linan ut (återta makt/expandera). Samtidigt har Putin nu målat in sig i ett hörn som en nationalistisk stark ledare, så han kan inte gärna backa utan att tappa ansiktet/makten. Nu är man dessutom utsatt för sanktioner, och Rysslands utrikespolitik är uppenbart ogillad av stora delar av världen.
Om vi stryker varianten med WW3 - direkt krig med NATO - så återstår ett par andra alternativ för Putin. Han kan, som han redan börjat med, skaffa sig inflytande med så kallad "soft power/6:e gen krigföring (som inte alls är något nytt sätt att kriga på - men mer om det en annan gång) - och förhoppningsvis kunna skaffa sig inflytande över grannländer. Han kan ramla på mer traditionellt mot icke NATO medlemmar (Georgien 2008 samt småskaligt krig i Tjetjenien). Dessutom kan han underhålla folkets stridsvilja och nationalism genom att regelbundet öva skydd av civila samt stora militärövningar som retar NATO. Det sista är dock mer av en underhållsfunktion, jämför Nordkorea.
Så - vad händer i morgon?
Inte en aning. Jag är historiker, inte spågubbe. Dock är detta de saker och de förhållanden som jag tycker vi i Sverige ofta missar - och vår utrikespolitik är totalt blind för. Med ökad förståelse för dessa förhållanden blir den ryska utrikespolitiken, i min mening, ganska logisk. Sett över längre perspektiv blir den till och med begriplig.
Slut. Frågor?
